Soldatfamilj hemma i stugan.

Soldatfamilj hemma i stugan.
Då man färdas genom Sverige, icke på jernväg eller ångbåt, utan i enlighet med skjutsordningen på två- eller fyrahjuligt åkdon, ser man litet emellan invid vägen små torp, stundom rödmålade, stundom icke, men alltid försedde öfver dörren på gafveln med en vanligen hvitmålad tafla, hvars inskrift dock icke alltid från den upphöjda och något aflägsna synpunkten med lätthet kan urskiljas, men som dock gifver stället en så att säga officiel prägel. Der står regemente, kompani och nummer på den indelta soldat, som här odlar fosterjorden och i torftighet men icke i fattigdom uppfostrar söner och döttrar till Christendom, duglighet och heder, under det att han städse är beredd, att på konungens bud gå i fält, vare sig till öfningslägret eller mot fienden. Den lilla gården, det synes nog, tillhör ingen såkallad backstugusittare, den har en egen lada, loge och ladugård och är rymlig och beqvämlig nog för en familj. Närmast stugan saknas vanligen icke små blomsterland med »ringblommor» »menniskogräs» och dylikt. Både potates och bönor vexa der ganska säkert och ett tobaksland kan man måhända äfven upptäcka. En eller två åkerlyckor finnas i stugansnärhet, och är det den tiden på året, så beta här tillsammans en ko, ett par får bland åkerstubben. En svartfläckig gris med blyring i trynet nöjer sig med det magra gräset på dikeskanten, och skulle en katt sitta på gärdesgården och med oafvänd blick betrakta skatungarne högt upp i björken, så finnes det knappast flere fyrbente innevånare på stället.  

(Webmasters anmärkning: I Dalarna fanns dock inga soldattorp. Soldaterna hade civila yrken eller var självägande bönder)

Af tvåbente finnes, utom husfolket sjelfve, på sin höjd en höna, som kan anses hemmastadd, men gäster finnas många, som hålla till godo med vad stället kan bjuda på. Utom skatfamiljen finnes det äfven pipande svalungar under takknuten på logen och kråkan sitter på kons rygg och tar en öfversigt af det hela.  

Bondgården, som ligger ett stycke derifrån, eger flere och större både boningshus och uthus, men deras anordning är icke bättre än soldattorpets. De vidsträckta gärdena vittna dock om, att här bor folk, som eger något: här bor rotebonden, men på torpet bor det en som är något, der bor soldaten vid Kongl. N. N. Infanteriregemente N. N. Kompani N:o 100, Gustaf Erikson Svärd. Soldaten äter visserligen på sätt och vis bondens bröd, men den kakan är bonden skyldig Kronan och soldaten innehar Kronans rätt; hennes ordre, icke rotebondens, lyder han. Detta veta båda ganska väl, och äfven den rike bonden bemöter derföre med en viss aktning sin soldat, hvilken emot honom också beter sig med en sjelfständighet, som icke tillhör en vanlig torpare. Den till rekryt förvandlade bonddrängen erhåller redan på första mötet en helt annan hållning än han hade förut. Det blir skick och reda på hela karlen. Säflighet i sätt, vidlyftighet och oreda i tal, inskränkt uppfattning af saker och personer vika hos soldaten efter hand för bestämdhet och ledighet i rörelser och åtbörder, besked i tal och svar och en åskådning af verlden, som sträcker sig långt förbi hemmanets gärdsgårdshörn. Kamratskapet är också någonting annat än hemlifvet med gårdens drängar och pigor och det är icke barnsagor, som vankas i tältluckorna under mötet.  

Soldaten utgör derföre också, då han är som han skall vara, i viss mån ett förädlande element i svenska allmogelifvet. Han eger visserligen ingenting, men han är dock bergad karl, så framt han vill arbeta äfven hos andra, ty torpet ensamt, hvilket kräfver sitt lilla jordbruk, skogshygge och landtmannens alla vanliga omsorger, föder dock icke honom och hans familj. Arbetare är han således och vanligen en ganska idog arbetare, och derföre är han hvarken någon kasernmenniska såsom den franske eller den preussiske soldaten, eller någon dagdrifvare såsom den utfattiga polske adelsmannen, som, med sporrar på klackarne, hvarken gitter arbeta eller tigga. Ser man honom under skördetiden arbeta hos den förmögne bonden, så skiljer han sig från drängarne endast genom mustascherna och en viss bestämdhet i hållning och rörelse, och vid dansen på midsommarsvakan svänger han om med flickorna på logen såsom andra byggdens raska män, så vida icke skägget redan något grånat och han fördenskull tycker sig vara ur leken.  

Gå vi hem till honom och helsa på, så blifva vi välkomne, blott vi ursäkta, att icke allt är så finputsadt och ordentligt, som det skulle vara, om vi komme på en söndag. Barnskaran ger mor i huset mycket att göra och far har sitt att sköta så länge arbetsveckan varar. Välkomne äro vi i alla fall, ty gästfrihet är både krigsmanna och svenskmanna sed.  

Öppna vi således den lilla grinden utmed vägen, så hafva vi ej långt att gå innan vi sätta foten på stenhällen framför tröskeln och stiga in i förstugan. Midtför är nu dörren till kammaren och till höger dörren till stugan. Vi öppna och stiga in och helsa vi ett vänligt »Guds fred», så få vi ett »Guds fred igen» tillbaka. Nu nödgas vi fram att sitta ned på soffan, icke i henne, ty hon eger ingen stoppning; sittsen är locket till lådan i vilken sängkläderna ligga. Längre kan ju lyxen icke här sträcka sig, det är vackert så, att detta lock är måladt. Sittplats finnes äfven vid dörren på »stabben», men fremmande folk få ej stanna der, och dessutom ligger der granris qvar af det, som här sönderhugget, nu pryder golfvet och gifver en frisk doft. Spiseln är dugtigt tilltagen, men det bör den också vara. Mången tiggare har här fått tillbringa natten på spiselhällen, fötterna inåt härden och hufvudet utåt stugan mellan muren och »stöttan», den stolpe, som uppbär spiselns öfverbyggnad. Vanligen ligger der dock huggen ved. I muren är bakugnen med sitt »lyshål». Öfverbyggnaden har ofta rundtomkring kanten en afsatts, på hvilken tallrickar m. m. hafva sin plats, och på stöttan finnes icke sällan en krok för grytringarne. Kärlhylla, bord och säng m. m. är allt såsom hos hela den del af allmogen, som icke hafva särskildt kök, utan få koka i hvardagsstugan. Bakom kärlhyllan tittar fram ett björkris, vittnande om att aga här ännu anses tillhöra uppfostran, och här inne finnas de, som blott på sned och med oblidt öga någon gång betrakta dessa mörknade olycksbådande qvistar. Detta är dock för dem man älskar, men för ovännens räkning hänger här utmed taklisten musköten. Munderingspersedlarne hänga i »kammaren », dock icke den splitter nya paradmunderingen ty den förvaras ännu i rotekistan hos rotebonden, och pådrages endast vid mönstring eller annat lika högtidligt tillfälle. Den skall vara i fullt oskadadt skick, att tagas på då man går i fält mot rikets fiender, ty då duger det icke att börja dansen med slitna kläder.  

--------------------------------------

Men »än hvilar stilla frid utöfver Sveas dalar» och på träget arbete följer ostörd sabbatsro. Ty icke störes den deraf, att soldaten förr än han träder in i kyrkan framställer sig för sitt befäl, äfven om dermed skulle följa någon vapenöfning. Han känner derigenom blott så mycket djupare den fridens Öfvermagt, som herrskar i templet. Tidigt på morgonen har han varit uppe äfven den dagen och med honom hans hustru. Äldsta pilten har också vetat af, att far skulle på kyrkparad, ty han både hörde och såg när grannsoldaten kom med orderna, dem far sedan förde till soldaten på nästa rote. Han är derföre vaken äfven han kl. 4 på morgonen, och ligger bara och väntar på att mor skall gifva honom rent linne, ty på söndagen bestås det sådant. Geväret är redan nedtaget samt fejas och putsas på det nogaste och det dröjer nu icke länge förr än gossen får mottaga det förtroende- uppdrag, för hvars skull han vaknat så tidigt: det att hemta uniformspersedlarne ur kammaren in -i stugan. Och det är icke blott för att styra ut sig med bandtler och kepis, utan också för att få hjelpa far med att skura kuapparne i rocken blanka, som han sålunda legat och väntat. Kan han derutöfver komma åt, att få göra några handgrepp och att få leka med laddstaken i gevärspipan, hvilket går bäst från en bänk eller annan upphöjd plats, så har han intet mer att önska för den gången.  

Mor har under tiden sysslat i spiseln och snart är frukosten färdig. Härefter bär det af till kyrkan med geväret på axeln. Ur stugorna hela byvägen utefter komma män och qvinnor högticlsklädcla, och förbi dem rullar i den målade pinnkärran en af traktens välmående bönder med hustru, barn och hösäck. Klockorna höras redan på afstånd. Det ljuder underbart och upplyftande i den klara morgonluften och männen lyfta härvid andaktsfullt på hatten. Vid inträdet på stora landsvägen blifver menniskoströmmen tätare, och alla sträfva till samma mål, till den hvita kyrkan der uppe på höjden med sin guldskimrande tornspira och sina strålande fönster.  

Men söndagen med sin frid och sin glädje är snart förbi och den möda och det arbete, med hvilka frid och glädje kunna köpas, börja å nyo. Mor arbetar, om hon är af rätta sorten, nära nog så styft som far och barnen få hjelpa till så fort de kunna göra något gagn. En soldathustru är gemenligen ingen vek qvinna. Har hon, för att få gifta sig med den hon hållit kär och få sitt eget, nöjt sig med soldatens ringa lott, så har hon också fått vara beredd på att taga i hvad som helst och hålla i så länge det behöfves. Vanligen är hon också en stark och äfven rätt behaglig qvinna. Det är icke sällan såsom om svärdet adlade ända ned i soldattorpet och skick och ordning herrska der vanligen både hos stora och små. Barn saknas der sällan, oftare äro der fler än man lätteligen kan reda sig med, men barn äro den fattiges rikedom och de föra icke sällan i de hem, der gudsfruktan råder, en förunderlig välsignelse med sig. Ju flere barn, ju flere »Fader vår», heter det, och menniskan lefver ju icke allenast af bröd. Mången gång har också en fattig soldats son med flit och goda seder kämpat sig fram till lärdom och upphöjelse. Soldaten har också ingen svårighet att få hustru, det rätta qvinnohjertat är uppoffrande och kraft och mannamod slå lifligt an på hennes känsla, helst då de förena sig med munterhet och godt hjerta. Sol- dathustrun är en så sjelfständig qvinna som'bondgumman sjelf, hon är ingen, utom sin man, för sitt görande och låtande ansvarig, och barnen vet hon att utan klemighet upptukta.  

Någon gång händer det att hon tar husbondeväldet, och det då -med en karlavulenhet, som kommer allt att förstummas. Detta är i synnerhet fallet, om mannen, så- som thyvärr icke så sällan händer, börjar tycka litet för mycket om »tåren». Bränvinet är vår allmoges värsta frestelse och mången soldat har gått under i den stora bränvinsströmmen, som i oändliga förgreningar genomgår detta kalla land. Kölden, tröttheten, hungern, allt hjel- pes för tillfället med en sup, och komme det ej flere i följe med den första, så vore också allting bra. Qvin- norna, som mera hålla sig inne, och af naturen äro måtti ligare, falla mera sällan for denna frestelse, och då kar- len börjar blifva suddig, så finnes ingen annan hjelp än att hon får taga styret om hand, och ofta är han också då så klok, att han låter detta ske. På det sättet kan det äfven bära sig, åtminstone till en tid, men den rätta trefnaden är förbi och det hemmet blifver aldrig mer hvad det skulle vara. Går det längre och är kärringen elak, som väl också händer, då går kriget hemma i brist på fiender ute, och då agerar gumman riktigt en stor- magt.  

Så hände sig en gång, när ett regemente skulle bryta npp från rotarne och gå i fält, att en gammal soldat —• Kart var namnet och gumman kallades Kartan —, på tillfrågan af kompanichefen, om han hellre ville stanna hemma hos gumman — ty några soldater skulle blifva qvar — eller gå med ut i kriget, svarade: »Gud bevare Kapten! Det är svårt beggedera!» Gubben Kart var också så långt kommen i sitt sätt att taga verldens lopp, att han icke så sällan råkade i strid med grindstolpar och enbuskar, men det var alltid i mörkret och vanligen på hemvägen. Oftast hände det då, att grindstolpen var den anfallande, ty gubben fick alltid första slaget, men sedan gick Karten på som Don Quixote på väderqvarnarne, ty tapperhet felades icke, och derefter kunde han i flere dagar berätta om sina fienders ojemnförliga fräckhet och styrka och om sitt eget hjeltemod. Ännu dugtigare gumma hade gamle Russberg, ty långt efter hennes död talade gubben med tårar i ögonen om alla hennes dygder, bland hvilka han äfven räknade hennes ovanliga styrka, till bevis hvaruppå han anförde, att gumman en gång i förtreten öfver att han kommit hem med ett glas för mycket i hufvudet, livilket icke vanligen hände, tog och lyfte honom upp på ladugårdstaket och lät honom bli der en stund. Af sådana föräldrar kan det bli soldater äfven i nästa led, och detta är också en ganska vanlig sak.